Distribution och intäkter i nya medier

Jag brukar i tanken skilja mellan medier och metamedier. Med medier avser jag aktörer hos vilka en eller flera personer agerat innehållskreatörer på något sätt. Skapandet är då en ytterst manuell funktion, som innefattar allt mellan att skriva en lång artikel till att personligen välja vilket pressmeddelande från AP man publicerar. Metamedier, å andra sidan, utför automatiserade funktioner som syntetiserar olika informationsflöden och ompaketerar dem. Metamedier ser jag med andra ord ur ett mer fabriksindustriellt perspektiv, där fabrikernas svetsrobotar vid löpbanden ersatts av algoritmer vid databaser.

Jag tror att de två typerna av medieverksamheter ofrånkomligen konkurrerar med varandra, men de är inte alltid nödvändigtvis aktiva på samma marknad. I slutändan måste man ändå tänka på syftet med användarens besök på sajten; Om användaren är ute efter information om ett ämne, oberoende av informationskälla, är metamedierna en naturlig leverantör. Skulle användaren däremot söka efter en åsikt ur ett visst perspektiv är det dock de kreatörsdrivna medierna som gäller.

Det hela landar i tankar kring "betrodda källor" vars perspektiv på informationsflödet är något som genererar ett värde för en viss besökare. Denne måste inte nödvändigtvis dela medieaktörens perspektiv men det skall ändå bidra med något till besökarens egna reflektioner.

I praktiken: En fondsparare finner värde i att veta att börsen förändrats si och så många punkter (metamedier), emedan en investerare finner större värde i en analys av varför den förändrats och vad en betrodd analytiker tror detta innebär för framtiden (kreatörsdrivna medier).

I underhållningsmedier gäller samma premisser; En sökning på youtube av ett ämne genererar ett metamedie-flöde, men om man besöker en producent eller manuell aggregatör av videoklipp (som exempelvis SVT Play) så agerar den aktören en sorts kvalitetsgarant för innehållet som publicerats. I viss mening agerar dessa aggregatörer informationsfilter för användaren och förenklar därmed för användaren - något Googles sökresultat stundvis har problem med.

Det finns marknader för båda aktörerna, men de kreatörsdrivna mediernas marknad är återkommande och mer involverade besökare, medan metamedierna, likt en robotiserad fabrik, producerar för en massmarknad.

- Men det är ju såklart bara mitt perspektiv på det hela.

Tanken om metamedier är helt klart relevant, då blir Google en form av metamedieföretag.

En viktig distinktion är ju egentligen den att metamedierna är beroende av vanliga medier för att överhuvudtaget ha något att visa.

Varumärken (personliga eller inte) är självklart en viktig bit av det hela, Googles populäritet pekar dock på en något minskande vikt av detta vid ren informationssökning (källkritiken är därigenom så gott som död).

Kanske är det deras varumärken som betrodd källa som är tidningarnas största värde de tar med sig ut på nätet.

"Varumärken (personliga eller inte) är självklart en viktig bit av det hela, Googles populäritet pekar dock på en något minskande vikt av detta vid ren informationssökning"

Nja... Nästan så tänker jag. Jag håller med om att Googles popularitet är stor vid ren informationssökning, användare tycker helt enkelt att Google har den mest tillförlitliga metamediefabriken, men jag menar även att den rena informationssökningsmarknaden (och alla andra delmängder av metamediemarknaden) inte fanns för gemene man innan Internet blev allmänt tillgängligt.

Jag tror inte att tidningar kommer dö ut, anledningen till detta är den samma som till att TV-bolagen inte dog när filmer började släppas på vhs eller att skivindustrin inte dog när kassettbanden kom. Det är helt enkelt nya marknader där nya leverantörer möter behov som alltid funnits men aldrig tidigare gått att leverera med den flexibilitet som efterfrågats. Visst, det smärtar för de etablerade och traditionella bolagen, men som Konfucius sade: När förändringens vindar blåser bygger vissa vindskydd medan andra bygger väderkvarnar.

Men det är helt klart sant som du säger; Det största värdet som tidningarna tar med sig ut på nätet är deras varumärke som avsändare. Inte är det värdet de stoppat in i tryckerierna i alla fall. De måste dock lära sig vad deras varumärke egentligen har för inneboende associationer och vad användaren läser in i det. Deras roll som tidningsproducent har en stor del av detta; ett videoklipp på aftonbladet.se betraktas som en rörlig artikel, men ett klipp på SVT.se är webb-tv.

Det är i och för sig bara hälften av problemet, tidningarna måste också vänja sig vid att konsumenten inte längre är kunden, utan "råvaran" som de förädlar för att sedan leverera till reklamköparna. Det är dock en helt annan diskussion som får tas en annan dag. Rekommenderar Aris & Bughin som läsmaterial till dess.

Vet inte vad jag tycker om Aris & Bughin faktiskt :) Men helt klart, när tidningarna helt släpper prenumerationsintäkterna och helt försörjer sig på annonspengar måste de ju samtidigt tänka om sitt erbjudande aningen.

Jag tror dock att tidningarna tar med sig mer än sina varumärken ut på internet, någonstans måste ju där finnas en kärnkompetens som potentiella skulle ge dem ett försprång ut på internet kan man ju tycka. Väntar dock fortfarande på att de ska hitta denna :)

@Judith, härligt! Ser fram emot att höra din röst i kommentarerna här, bloggen är min medskribent till uppsatsen och desto fler intressanta och duktiga människor som vill delta desto bättre slutprodukt hoppas jag på att kunna åstadkomma =)